Thursday 4 July 2013

Kong Hong (ha, det var lite vitsigt att kasta om det sådär på så sätt att ånej nu kan jag inte skriva längr

Jadu, nu har jag legat på latsidan när det gäller bloggen. Men ack, det saknas ju ett inlägg - det avslutande.

När vi lämnade mig senaste gången var jag i KK, på väg mot nya resmål. Som vanligt, typ. Så mot nya resmål bar det!

Ut till flygplatsen, incheckning, säkerhetskontroll (ner med allt i en låda och genom metalldetektor, sedan på med allt jättesnabbt och stressigt eftersom alla väntar bakom en), etc etc. Sedan kom en trevligt överraskning: på vägen från Hong Kong till KK åkte jag i ett ganska litet plan. Nu var det ett riktigt stort A330 som gällde. Yes! "Yes!" med tanke på att det bara var sisådär 50 personer utspridda på 300 platser. Dessutom sådär trevligt med skärm i stolen framför med Top Gear och Game of Thrones. Skoj att se när Hammond sticker ner folk och Arya tappar bort sig själv i Afrika. Eller hur var det nu? Jaja. Bara att sträcka ut sig alltså och ta det lugnt.

Hong Kong var alltså målet nu, och där landade jag sent på natten. Som tur var gick tåget in till stan fortfarande, så det hoppade jag på. Efter en kort tåg- och efterföljande taxiresa var jag framme vid Mirador Mansion i Kowloon. Hotellrummet var av den storleken som skulle ge en hamster klaustrofobi (6 kvm inklusive badrum), men det var i alla fall rent. Det är klart, det är väl bara att strö på lite nya spån då och då för att få det att se fräscht ut.
 

Dagen efter kunde jag se Mirador Mansion i dagsljus, och önskade omedelbart att jag inte gjort det. Det såg extremt slitet och smått otrevligt ut, även om då själva hotellet jag bodde på (Hello Inn HK) var bra. Snabbt flydde jag ner mot hamnen. Därifrån såg man Hong Kong på andra sidan sundet mellan den staden och Kowloon. Tufft ju. Jag hoppade på en båt och åkte över till HK. När jag kom dit kom jag på att jag var ju hungrig, ingen frukost eller nåt hade jag fått och klockan var runt lunchtid. Jamen det är ju lugnt, det är väl bara att jag går till något snabbmatsställe. Det här är ju ändå en stad med 7 miljoner invånare, så det måste ju krylla av ställen att få sig en bit mat, eller hur? Fel. I en timma gick jag omkring bland höghus utan att se ett enda café, McDonalds eller ens en vanlig restaurang. Slutligen, till min mages stora lycka, hittade jag något snabbnudelställe. Puh.

Vad tänker man annars på när man hör Hong Kong, förutom avsaknad av restauranger? Naturligtvis piratkopior och billig elektronik! Så jag besökte en marknad som specialiserade sig på dessa saker och köpte lite blandat roligt. Kul att gå omkring och titta på allt, det fanns allt från magneter till mobilfodral till brännlasrar. Jag lyckades till och med pruta på några grejer, något som jag totalt hatar (mest för att jag är usel på det).

På natten lyckades jag i alla fall hitta ett matställe på en annan marknad, dumplings och lerkrukemat var inte fel. Serverad med kinesiskt statsöl. Såklart.

Trots att Hong Kong är en riktig storstad fanns det mycket grönska. Ett sådant ställe var Li Chi-klostret, som låg mitt bland höghus. Det var nästan magiskt att gå dit och vandra i trädgården med bonsaiträd, och helt stänga ute storstadsstressen.



Sedan fanns det många parker och grönområden där man kunde ta något och dricka och bara koppla av. Dessutom fanns det ofta gratis WiFi i de parkerna, hurra för teknologi! Tröttnade man helt på staden kunde man åka upp till Victoria Peak, ett berg som tornar upp sig 400 meter över staden. Härifrån fick man en skön paus och en riktigt vacker utsikt, speciellt på natten.



One Bay East var ganska coolt: det är tornet på Kowloon-sidan som kunde ändra mönster på fasaden med hjälp av kraftiga lampor, vilket gjorde att den blev som en stor skärm. Just nu visade det ett hjärta, som senare ändrades till "Välommen till HK". Trots detta Bank of China Tower är min favoritskyskrapa (höghuset med massa trianglar till höger).



En annan intressant aktivitet var något som heter Dialouge in the Dark. Här guidas man omkring i en stor utställning i totalt mörker, som om man vore blind. Man får var sin blindkäpp, och sen gäller det att hitta runt, handla på marknad, gå i parken, köpa dryck med mera. Det var en riktigt insiktsfull upplevelse, som jag verkligen kan rekommendera. Mer imponerande blir det när det i slutet avslöjas att både vår guide och han vi köpte dryck av själva är blinda, men trots detta lyckades visa runt oss.

Hong Kong är i alla fall en riktigt häftig stad. En blandning mellan kinesiskt och västerländskt på nåt vis. Det var till stora delar faktiskt precis som jag trodde att det skulle vara och gjorde mig därför inte alls besviken (förutom avsaknad av mat då). Men trots detta fanns det ställen man som sagt kunde fly till om man ville ha grönska. Ett av dessa var Lantuan-ön. För att komma dit fick man först åka linbana. Tro mig, den var större än Sunnes stolslift. över fem kilometer lång och vid vissa partier 50 meter över marken. Inte dåligt.



Själva ön var väldigt frodig och fin, och är mest känd för sin enorma Buddhastaty. Dit gick man såklart upp och köpte en glass ur en kiosk i Buddhans pall. Såklart. Jag besökte även en fiskeby där jag fick avnjuta grillad torkad bläckfisk. Jag kunde efter detta snabbt avnjuta en cornettoglass för att få bort den inte helt angenäma smaken ur munnen. Hoppade därefter på en färja tillbaka till staden igen, för att sedan ta mig hem till kära gamla Sverige igen.



Ett riktigt bra koncept där är hur man checkar in på flygplatsen: man gör det nämligen inte där över huvud taget om man inte vill. Istället kan man lämna alla väskor vid centralstationen så körs de ut till flygplanet. Funkade oväntat smidigt. Så istället för att vänta på flygplatsen kunde jag gå omkring lite i Victoria Harbour och titta på skylinen och ljusshower. Naturligtvis var det då ett ösregn, så kraftigt att det kom med i tidningarna i Sverige, startade. Lahad Datu-regenet skulle blivit imponerat. Till slut var det bara att ge upp med att försöka skydda sig, och acceptera att man fick en ofrivillig dusch (med tillhörande fotbad).



Till slut tog jag i alla fall tåget ut till flygplatsen och gick ombord på planet till London. Ett ordentligt plan även nu, ett 747 jumbojet (varför läser jag alltid Dumbojet och får en jättelustig mental bild när jag ser det ordet? Det måste vara nåt fel på mig. Disneyskadad.). Tyvärr var det liksom på resan hit dålig luft och dessutom inte bekväma säten alls, även om servicen och maten var bra. Så som vanligt satt jag och tittade på Top Gear och filmer tills jag däckade på bordet.

En och en halv timmes sömn fick jag, innan det var dags för landning. Bytta utan problem plan i London och landade i Stockholm.  Det kändes märkligt lugnande att se all skog och små sjöar under mig igen. När man landar i London känns det som om man ska landa i en stad och i Hong Kong mitt i havet, men nu får man i alla fall privilegiet att få illusionen av att krascha in i äkta svensk granskog.

Mina kära föräldrar hade en present till mig, nämligen att jag fick flyga hem ända till Karlstad. När jag checkade in där var det så skönt. Folk som skämtar, är artiga och som lämnar mig ifred! Yes! Nu är jag kanske lite väl elak mot malaysierna, men då får jag väl vara det då. Det är en kulturkrock helt enkelt. Det finns fler skillnader mellan våra kulturer än vad man först kan tro, och det har varit bra att få en insyn i "den andra sidan", så att säga.

I alla fall, jag kände mig som värsta businesstypen när jag gick ombord på det lilla planet hem. Tyvärr saknade jag portfölj, kostym och allt annat affärsmässigt, men ändå. Fick i alla fall en kopp riktigt Löfbergs Lila. Lite kul också att gå från jumbojet (Dumbojet, hihi) med sisådär 400 stolar till ett SAAB 340 med lite mer blygsamma 30 platser.



Föräldrarna mötte upp mig på flygplatsen, och bjöd mig på fläskfilé med klyftpotatis och bearnaisesås när jag kom hem. Aldrig har jag varit så lycklig över att få fläsk mä potäter. En riktigt god avslutning på en riktigt bra resa.

Det var slutet på den här berättelsen. Men frukta intet, även om jag kanske inte kommer återvända till Malaysia har resan givit mig blodad tand. Vad blir det härnäst? Japan? Afrika? Öxnered? Vem vet vad som döljer sig i framtidens reseplaner.

Stort tack till er som följt mig på min resa!

Dagens realtids-reseuppdatering: just nu sitter jag faktiskt också utomlands, i Fort Myers Beach i Florida närmare bestämt. Florida, the Sunshine State, right? Ha. Idag har det varit sol, regnat, sol, regnat, sol, regnat, sol och regnat (nu med åska!). Jag har räknat. Men växlande väder är i alla fall klart mer behagligt här än i hemma i Sverige. Så det så.





Wednesday 12 June 2013

Oljetorn och taxiticks

När vi lämnade Erik och hans irländske följeslagare Paul förra gången var de på väg till Kuala Lumpur. De är de fortfarande. Eller jag, nu har de väl kommit fram då.

Jag vandrade mest omkring i den här stora staden. En dag var jag på väg till Little India för att få i mig något att äta när jag fick syn på en stor moské. Trevligt, tänkte jag. Jag har inget över för själva religionen, men byggnaderna brukar vara vackra. Först och främst fick jag inte gå in utan en rosa jedi-dräkt på mig, men OK. Och sen, när jag oskyldigt går runt och tittar blev jag anfallen av en nederländsk muslim/guide/försäljare. Jag trodde oskyldigt nog att han bara var någon slags guide, men jag fann mig snabbt indragen i en religiös debatt. Ajdå. Har inget emot det i sig, men det var varmt och jedi-outfitten och jag var hungrig. Jag ville ha naan-bröd och lassi, inte Koranen och frälsning.


Hans förståelse om evolution är begränsad till "Vi kommer från apor, evolutionsteori handlar bara om slump, och det är bara en teori, det hörs på namnet, och den har dessutom blivit bevisad felaktig av vetenskapsmän". Och han var inte sugen på att höra mina förklaringar om hur det egentligen står till. Jag försökte i alla fall vara artig och lyssna på hans teorier om skapelsen och Muhammed och kvinnor som måste bära slöja för att skyddas och hela köret. Men OK, då säger vi så, visst jag tar några flyers och tittar på jätteinspirerande koranencitat, tack så mycket, hejdå.

Jaja, det var ett sidospår. Jag blir bara så bitter när folk uppehåller mig från mina födoämnen. Men jag fick min indiska mat. Seger.

Vandringen fortsatte till KLCC, komplexet där Petronas Towers återfinns. Tornen är höga, 451,9 meter, och världens största tvillingtorn. Tyvärr kan man inte åka ända upp, bara till bron som förbinder dem och det är ganska dyrt. Dessutom finns det inte så mycket att se därifrån, det är ju tornen själva som är häftigast. Så efter att ha vandrat runt där ett tag mötte jag Paul, och vi åkte upp till en sky bar på ett hotell mitt emot tornen.Därifrån fick man en riktigt fin utsikt när solen gick ner, medans man sörplade på en inte speciellt manlig rosa daquiri med paraply. Det var happy hour-pris på den okej?


Den där indiska maten var nog tyvärr inte den bästa. Imodium, säger jag bara, ta med det när ni åker på resa. Den blev min räddning, bra mycket mer effektiv än utdrag ur heliga böcker. No shame.

När jag och Paul dagen efter vandrade till Imbi-marknaden för frukost slog det mig plötslig att taxichaufförer där är ett märkligt släkte. Man kunde inte gå förbi en rad taxibilar utan att varenda en frågade "Taxi?". Det spelade ingen roll att man uppenbart var på väg in i ett shoppingcenter eller liknande, eller att man just svarat nekande till fyra taxichaufförer precis framför. Vem vet, det kanske är någon form av tourettes. Vi gav upp till slut att säga nej, så det slutade bara med att vi sa blandade saker på svenska respektive iriska till dem. Åh, så tillfredsställande.

Frukosten där var löjligt god i alla fall. Popiah var favoriten - någon slags vårrullar med ägg, grönsaker och okända stekta saker. Marknadsståndet som gjorde dem var till och med med i Lonely Planet, så det säger väl en del.

Till slut var det dags att säga hejdå till Paul, som skulle upp till Burma/Myanmar. Själv hoppade jag på ett flyg till kära gamla Kota Kinabalu. Intressant flygning - först och främst var det Air Asia, så man knappt fick plats (ingen person framför mig som fällde sätet, tack och lov). Sedan hamnade jag bredvid en väldigt pratglad kvinna som ville diskutera allt. Att hon sedan avbröt mig fler gånger än jag faktiskt fick prata ledde inte direkt till ett bra ömsesidigt utbyte. Hon skröt om att hon var någon slags people manager i KL, och därför var bra på att prata med folk. Jo, tjena. Vad sägs om att ta vinken att jag kanske inte är på prathumör efter att jag hela tiden blir avbruten? Och att jag kanske då inte vill pratanär jag sitter försjunken i en bok och svarar frånvarande när du efter sjunde gången pekar på en bild i din tidning och säger exakt det som står ovanför bilden. "Shanghai", förklarar hon och pekar på en bild på Shanghais skyline i en resetidning, där det mycket riktigt står Shanghai precis ovanför i stora bokstäver. Argh.


Till slut landade vi i alla fall, även om det var osäkert ett tag om vi skulle kunna göra det - lamporna på landningsbanan hade slagits ut av en storm, vilket inte är idealt om man vill bruka den. De lyckades dock koppla in en generator, så allt var frid och fröjd.

I KK gjorde jag inte jättemycket, mest åt ganska god mat tillsammans med några britter varav en tydligen var någon slags kändis i deras hemland. Sen var det bara att slappa och vila på stranden och samla krafter till nästa resa.

Nästa avsnitt: sista avsnittet! Jajamen, håll ut!


Dagens irritationsmoment: nej, jag är inte din vän, och att vara någons vän innebär inte heller att jag automatiskt vill köpa en klocka eller en plånbok i äkta falskt läder. Vänligen flytta på dig.





Friday 7 June 2013

Civiliserade tider

Som rubriken lyder, vad är sofistikerat? Té. Vad fanns det på öarna? En distinkt avsaknad av denna brygd, dock ett överflöd av diverse kopior av kända spritmärken (exempelvis Johnny Morgan med flera).

Så vad gör man då? Jo, man bokar en bussbiljett till Cameron Highlands, ett av Malaysias största tédistrikt. Paul skulle åt samma håll, så vi gjorde sällskap. Efter att ha tagit båten in till fastlandet och tacklat oss igenom horder av fientliga taxichaufförer kom vi fram till minibussen, Japp, minibuss. Hurra.

Trevligt nog var vi de enda två på den fem timmar långa resan. Så det var bara att luta tillbaka sätet, de gick att konvertera till en slags sängar, och njuta av turen. Lite VIP-känsla, och härligt nog verkade den här killen faktiskt köra som om han hade gått på körskola och inte vunnit sitt körkort i en lottodragning.

Så upp i bergen bar det. I början var det fortfarande platt, med små berg som stack rakt upp som korkar ur en flaska. Såg väldigt märkligt ut. Som Scaramanga-ön, för er som sett Mannen med den Gyllene Pistolen.


Sedan blev det berg på riktigt. Upp på smala vägar, genom dalar och raviner tills vi till slut kom fram till höglandet. Det var riktigt svalt och skönt där faktiskt, bara runt 25 grader, på grund av höjden. Det var utan tvekan välkommet efter Hotell Ofrivillig Bastu på Perhentian.

De stora attraktionerna i höglandet är de olika plantagen. På grund av klimatet lämpar det sig väldigt bra för att odla saker som man normalt sett förknippar med nordligare breddgrader, till exempel jordgubbar och rosor. Darför hoppade vi på en tur som tog oss till några stallen. Först ut var en blomodling, som troligtvis var det mest bisarra jag sett på resan. Okej, blommor är väl inte så konstiga, men de hade fått för sig att köpa in massa disneyfigurer och andra varelser och målla dem i grälla färger och ha runt omkring i odlingen. Det var bara så... fel.



Vi kollade även på en jordgubbsfarm och en biodling (odla bin? Intressant koncept), och jag kunde stilla min aldrig sinande aptit på jordgubbar och honung. Lycka, även om det normalt sett inte är sådana grejer man förknippar med Malaysia.

Sedan kom vi till huvudnumret - Russelplantagen. Skotten Russel skapade den här odlingen för över 80 år sedan, och samma tebuskar skördas än idag av hans ättlingar. Eller ja, hans ättlingars anställda som går omkring med maskiner, men du fattar. Intressant är att buskarna måste beskäras då och då, annars blir de flera meter höga träd )och då tämligen svårskördade).

Där kunde man sitta i plantagets café och testa olika tésorter och känna sig allmänt brittisk, samtidigt som man tittade ut över odlingarna. 




Jag fick plötsligt ett begär att kalla på min betjänt och ta en tur i Bentleyn för att inspektera ägorna.

Eftersom vi bara stannade en natt här åkte vi sedan direkt till busstationen, där vi fick vänta en halvtimme på att någon i en dyr bil skulle hoppa på. Pengar tar dig en lång bit i det här landet, tyvärr. Sedan åkte vi nerför bergen igen, ibland lite för nära stupen för min smak, men okej. 

Överlevde jag resan, eller ramlade bussen ner från stupet och avslutade mitt liv? Läs mer om detta och min destination. i nästa avsnitt*.



Dagens lite mer seriösa tips om berättelser-som-handlar-om-intet-ont-anande-turister:
1. Jag hör vad du säger av Peter Erik du Rietz. Ett litet shout-out till min kära morbror, som faktiskt har förmågan att skriva roliga historier.
2. The Colour of Magic av Terry Pratchett. Fråga inte, bara läs. Tacka mig senare. Jag kände igen mig själv märkligt många gånger som den naiva turisten som tror att alla vill väl.
3. Den här bloggen.


*Kuala Lumpur. Är du nöjd nu, din otåliga jä... Och där kör vi en cliffhanger. Vad slutar ordet på? Följ med oss nästa gång för att få veta svaret.

Thursday 30 May 2013

Sol och bad och UV-stralning

Da var det dags att ga upp tidigt igen. Klockan fem pa morgonen gick minibussen osterut, till Kota Belud pa ostkusten. Teoretiskt sett skulle man val kunna sova, men nar chaufforen kor i 120 pa tveksamt underlag ar det lattare sagt an gjort. Val framme var det i alla fall en mer behaglig snabbat ut till Perhentian Islands.


Tyvarr sa missade jag att det var en langhelg for malaysierna, vilket ledde till att i princip alla stallen forutom 1000-kronor/natt-chalets var fulla. Jag och tva irlandare som jag motte pa bussen (Paul och Shiobhan, gissa hur det ska uttalas*) lyckades till slut fa tag pa ett rum i det sjaskigaste vandrarhem jag besokt. Handfaten till toaletterna, om de nu fungerade over huvud taget, anvandes aven till disk och tvatt av personalen. Varmvatten? Ha. AC? Dubbelha. En flakt som holl nere temperaturen till runt 30 grader pa natten var det som fanns. Ibland lag det fisk framme lite har och var med flugor surrande omkring, troligtvis kvallens middag. Men en rik bakterieflora ska ju vara bra for magen har jag hort, sa visst.

Som tur var spenderade vi inte mycket tid pa rummet, utan vitsen med Perhentian ar stranderna. De far jag erkanna var riktigt fina, langgrunda sandstrander utan skrap eller sa. Perfekt for att fa lite solbranna, tankte jag. Att ligga i tropisk sol mitt pa dagen utan solskydd var tydligen inte den basta iden jag haft pa resan, vilket innebar att de foljande dagarna spenderades med t-shirt pa. Varre var det for den extremt bleka Paul, som lyckades med konststycket att branna sig ordentligt trots att han aldrig lamnade skuggan.

De tre dagarna pa oarna spenderades trots detta lilla missode mest pa stranden. Vi traffade nagra andra och akte pa snorkelturer och vandrade till andra sidan on. Tyvarr var stranderna dar skrapiga, vilket fortog en del av effekten av paradiso. Pa kvallen var det i alla fall fest, med sana intressanta och typiskt semestriga saker som coverband som inte kan spela, 10-aringar som ar dansmastare, fulla engelsman som brolar och ramlar ihop i hogar och nattklubbar som bestar av en discolampa och ett tragolv pa stranden. Paul var lite overmodig med rom och colan, och nar han skulle ut ur sin vaningssang under natten vor toalettbesok hoppade han glatt ut at fel hall. Tyvarr var det en vagg dar, med ett oppet fonster. Som tur var landade han pa en utstickande del av taket, annars kunde det blivit en livligare kvall an onskat.


Efter detta ville man ju logiskt nog ta sovmorgon. Det vore ju fint, om det inte vore for att elektriciteten i vandrarhemmet bara var pa pa natten. Nar flakten stangs av och solen ligger pa, da kan man lika garna kasta av sig kladerna, halla lite vatten pa nagra stenar och anvanda det som bastu. Sov istallet pa stranden, vilket var forvanandsvart avkopplande.

Tyvarr finns det itne mycket mer att skriva om dessa dagar, mest for att inte sa mycket hande. Men ibland kan det vara skont att ta semester pa semestern ocksa.



* Sjevåån. De kan ju inte stava for fem ore, de dar irlandarna.

Wednesday 29 May 2013

Penang

Forra avsnittet avslutades med en cliffhanger, men for ni alla nu ska kunna sova igen tog mig planet till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Jag gjorde inget sarskilt dar, mest vantade pa att det skulle bli natt. Jag vandrade dock omkring i Little India och motte da en man, som troligtvis skulle kunna vara varldens samsta forsaljare:

"Hej, letar du efter en bra indisk resturang, jag vet en, kom jag visar dig, jag jobbade dar, nu saljer jag sma buddastatyer, man har en san och sa sager man 'ommmm', var kommer du ifran, jag har salt sana har till manga vita man och alla gillar dem, jag ger dig en till bra pris, jag ska resa hem snart sa du far bra pris, du vet feng shui, den har ger lycka och den har frid, har, hall den, du far den till mycket bra pris, alla vita gillar dem."

Till hans stora besvikelse blev det inget buddakop den dagen. Nagon indisk resturang blev jag heller inte visad, utan nar han var klar med sitt saljsnack och jag sa att jag inte tankte kopa nagat muttrade han bara "What can I do" och gick raskt at motsatt hall.

Nattag med sovvagn var det alltsa som gallde sen, och det tog mig forvanantsvart bekvamt fram Kuala Lumpur till Butterworth i norra Malaysia. Darefter tog jag mig skickligt genom hopen av vantade taxichaufforer och hoppade pa farjan over till den gamla brittiska kolonin Georgetown pa on Penang. Lonely Planet och manga andra bocker skriver om staden som ett stalle man maste se, en otrolig smaltdegel och vacker kolonialarkitektur. Det var val... sadar. Byggnaderna var nedgangna och smutsiga, och som vanligt var det galna trafikanter och forsaljare overallt. Jag far dock erkanna att arkitekturen var ganska intressant, med en mix av europeeiskt och kinesiskt. Och inte minst var gatumaten valdigt god och prisvard. Roti canai, sager jag bara. At det.

Jag hade anda bokat tre natter har, sa jag fick ju gora det basta av situiationen. Saledes tankte jag ga ut pa en promenad och se vad som fanns. Pa vagen motte jag tre britter/australiensare ifard med att hyra mopeder, och de sa att jag garna fick hanga pa. Varfor inte? Tja, korkortet var hemma i Sverige, vilket var en klar nackdel enligt den skumma och extremt aggresiva och stressande uthyraren. "Men det ar lugnt", forklarade han, "kor bara langsamt sa polisen inte stoppar dig". Ja men da sa.


Malaysia ar inte det lattaste landet att kora i, och dessutom ar det vanstertrafik. Efter ett bra tag lyckades vi i alla fall hitta ut ur staden och ut pa landsvagen. Riktigt rolig vag var det, och eftersom mopederna snarare var latta motorcyklar (de kunde utan problem komma upp i 100 km/h, enligt en av britterna som vagade testa) hade man inte langtrakigt. Upp och nerfor berg pa slingrande vagar bar det, tills vi tll slut kom fram till ett brittiskt andra varldskrigs-fort. Dit gick vi in, eftersom det nu var ett museum, men det var ganska bisarrt. Inte sa mycket sakerhet dar inte (klattra nio meter pa stege utan skydd, varfor inte), men det mest opassande enligt mig var att de gjort om ett riktigt slagfalt mellan japaner och britter till en paintballbana. Oh well, sa lange man kan tjana pengar pa det, antar jag.

Sista dagen i Penang var det i alla fall promenaddags. Och jag maste saga att staden vaxte i mina ogon. Till exempel besokte jag en gammal kinesisk herrgard, med guld och glitter overallt. Riktigt vackert, om an en smula fladigt.

Sedan tog jag en buss till ett par buddistiska tempel. Med mitt osvikliga lokalsinne hoppade jag av for tidigt, och fick sta och vanta en halvtimme pa nasta buss. Bitter blev jag nar jag inte fick nagon vaxel, sa biljetten kostade 10 kr istallet for 3. Bittrare blev jag nar templet visade sig ligga vid nasta hallplats ett par hundra meter bort.

Jag gick inte in med ett fridfullt sinne sa att saga.

Templen (de var tydligen tva stycken) var i alla fall imponerande, och sa blev jag valsignad av en munk ocksa. Atminstodne tror jag att han valsignade mig, men han mumlade nagot pa nagot okand sprak och skvatte vatten pa mig. Han kunde lika garna sagt "Ha, nu blir du blot, faniga turist", men vattnet var i alla fall behovligt kylande.

 Efter lite currykyckling och croissant kunde jag konstatera att Georgetown trots allt inte var sa dumt. Men tre dagar fick racka. Det finns fler platser att besoka, men inte sa mycket tid.
 

Sunday 26 May 2013

Dykaventyr, del tva

Da var skolbiten avklarad alltsa. Dags att ha kul!

Som forberedelse infor Sipadan bokade jag en dag med tre dyk. De forsta tog oss ut till on Kapalai. Sikten var bra, men strommen stark och inte sa manga fiskar. Jag blev smatt skrackslagen nar horder av sma maneter kom svavande mot oss, men som tur var var de inte av den farliga sorten. Annars ar maneter helt klart havets mest ondsinta varelser.

Nasta tva dyk utfordes utanfor Mabul. Har fanns det massa olika saker. Nar vi dok vid ett konstgjort rev stotte vi pa flera enorma groupers, flera meter langa. Dessutom en hel del drakfiskar, smatt jattegiftiga men valdigt vackra att titta pa fran avstand. Narmare botten kunde man se roliga sma havssniglar krypa omkring.

Nasta dag var det huvudnumret som gallde: Sipadan. Denna o ar rankad som en av varldens basta dykplatser, och eftersom det ar en marinpark far bara 120 personer dyka dar per dag. Saledes fick jag boka det har tva manader innan resan, och da fick jag dessutom kompromissa nar det gallde datumet.


Efter att kort battur till on fick vi en kort genomgang om de olika dykplatserna. Det borjade bra redan har, for fran piren kunde man se skoldpaddor som kom upp for att andas och stora stim av blandade korallfiskar. Vi delades upp i tva grupper - jag och en annan som bara hade Open Water och en divemaster i en grupp, och fem Advanced Open Water i den andra.

Under forsta dyket sag vi inte jattemycket ovanligt, men val en attaarmad blackfisk och en karettskoldpadda. Andra dyket var lite roligare, da vi simmade vid ett stup under vattnet. Fran ett ganska grunt rev var det en vertikal vagg nastan 400 meter ner. Manga olika fiskar drivdes har, fran havsanglar och fjarilsfiskar till grona havsskoldpaddor och korallhajar. Se dar, hajar, trevligt va? Som tur var var de inte sa stora, "bara" ett par meter langa.

Under det tredje dyket borjade saker och ting bli intressanta. Vi simmade in i en grotta under vattnet, dar man kunde se skoldpaddsskelett fran stackars varelser som inte lyckats ta sig ut igen. Utanfor grottan sag vi fler hajar, nu aven gra revhajar. Vi stotte aven pa nagra barracudor och ett stort stim jackfish. Och fler hajar som cirklade runt stimmet i vantan pa en oppning.


Det fjarde och sista dyket var utan tvekan det haftigaste. Vi blev avslappta mitt i ett annu storre stim av jackfish. Ganska enormt att se alla fiskar com cirklar omkring, under, ovan och bredvid dig.

En stor forde oss bort from stimmet, mot ett annat stim bestande av barracudor. Stora fiskar det. Vi rorde oss inte, utan lat strommen fora oss mot dem, och vi lyckades till slut hitta en sten vi kunde halla fast i. Normalt sett simmar barracudor ivag om manniskor narmar sig, men eftersom vi var sa vanliga mot dem sa, sa hade de vanligheten att stanna kvar.



Pa vagen tillbaka till baten sag vi annu fler hajar och skoldpaddor. En del kom riktigt nara, lite for nara nar det galler hajarna kanske.

Tyvarr var det slut efter detta, sa efter en battur till Mabul for att hamta vaskor och saga hejda till mina nya broder och systrar i Dykarordern akte jag tillbaka till Semporna. Tyvarr hade inte staden blivit roligare under den tid jag varit borta, men jag var tvungen att stanna dar en natt innan jag kunde flyga nanstans (om inte kan man forutom att bli flygsjuk pa planet aven bli dykarsjuk, och jag vill helst slippa bada). Sa dagen efter akte jag delad taxi (ha, ingen indisk pop!) till flygplatsen i Tawau en timme bort och vantade pa att fa flyga ivag till en for er okand ort...

[Tona spannande outromusik]




Dagens dyktips: andas hela tiden, annars kan du bli dykarsjuk. Ga inte upp for snabbt, annars kan du bli dykarsjuk. Flyg inte inom 12 eller 18 timmar beroende pa antal dyk, annars kan du bli dykarsjuk. Kor inte upp i bergen med bil for snabbt, las tabellerna noga, anvand specialtabeller om du dyker ovan 300 meters hojd, dyk inte for ofta inom kort tid, annars, ja, ni kan gissa vad som hander. Dykning ar en sa skoj aktivitet.




Tuesday 21 May 2013

Dykskola

Efter tre dagar var det dags att lamna regnskogen. Tillbaka till Lahad Datu (inga kungskobror denna gang, tyvarr), och vanta pa en buss till Semporna. Efter en och en halv timmes vantan kom antligen bussen, och den tog mig tan storre problem till Semporna.

Jag kom pa att jag aldrig visat nan karta over Sabah, sa en sadan kommer har. Semporna ar nere till hoger.

Det var morkt nar jag kom fram, men med hjalp av en shady privattaxi (det gick ju sa bra forra gangen) kom jag fram till mitt vandrarhem. Min plan var att stanna dar ett par dagar, men eftersom Semporna troligtvis ar den trakigaste staden jag besokt sen Myggtrask flydde jag darifran illa kvickt. Jag tog baten ut till on Mabul, dar jag hade bokat Open Water-certifiering med Scuba Junkie. Trevligt stalle, med personal och gaster fran manga olika lander. Motte aven resans forsta svenskar dar.

Jag traffade aven pa familjen Hanson, fran Tip of Borneo. Jag fick folja med pa deras dykstalles bat, sa medan Kira och Val dykte snorklade jag och Eric runt. Pa ett stalla var det valdigt grunt, och vips sa blir det ett stup ett hundratal meter djupt. Det var en skrammande kansla att helt plotligt simma ut over en avgrund, bara blasvart vatten under en. Vi fick daremot syn pa en stor havsskoldpadda som simmade runt dar!


Jag tog aven lite utlfykter runt on, vilket gick ganska snabbt eftersom man kunde korsa den pa fem minuter. Det var riktiga kakstader som vaxt upp dar. On har 2000 invanare, varav 800 barn. Manga av dessa lever storre delen av sina liv till havs, vilket innebar att de inte har medborgarskap i nagot land. Saledes far de inte heller bostadsbidrag, sjukvard, utbildning och sa vidare. Det var valdigt fattigt, med andra ord. Det som slog mig var dock att deras batar ofta var riktigt vackra och fint malade, medan deras hus ofta bestod av plat och plywood. Positivt ar att Scuba Junkie och nagra fler dykcenter har gatt ihop och byggt en skola pa on dit alla som vill far ga, och de anordnar aven skrapinsamlingar i byn. Jag glomde bort att ta bilder, men for att ge er en ide om hur det var ar nedan en bild av den delen av on dar de med medborgarskap bor. Detta ar alltsa den "rika" delen:


Nog med info om on: dagen efter var det teoridags. Genomsnittstid: 7-8 timmar. Genomsnittstiderer ar till for att slas, sa fem timmar senare var jag klar med teorin och satt provet med 98% ratt. Skoj att vara bra pa att plugga ibland. Enda problemet var nar jag fyllde det man ska fylla i och saga att man inte har massa sjukdomar: tyvarr var jag for dum for att ljuga och sa att jag tar astmamedicin i forebyggande syfte. Ajda. Da ville de ha in mig till en lakare i Semporna, vilket innebar att jag skulle missa en dag pa Mabul. Nejtack. Som tur var lyckades Maria skaffa ett intyg fran min gamla astmalakare hemma i Karlstad, dar det stod att det var okej for mig att dyka, och maila det till Scuba Junkie. Moder, jag ar dig evigt tacksam.

De foljande tva dagarna var det dykovning som gallde - ta av mask och regulator och satta pa sig dem igen, vad man ska gora om man far slut pa luft (alltsa inte borja andas vatten) med mera. Kanslan nar man ar sakta sjunker under vattenytan och fortfarande kan andas ar en riktigt marklig och haftig kansla. Och att sedan kunna rora sig fritt ger en kanslan av att vara en astronaut som flyger omkring. Jag hade riktigt tur nar det gallde dessa dyk - redan pa forsta fick jag och min larare syn pa en leopardrocka, en riktigt stor och sallsynt varelse med ett par meter mellan vingspetsarna. Nar vi var klara sprang lararen och hamtade sin kamera och en annan instruktor (han var jatteexalterad) och tog ett foto pa den:

Pa kvallarna satt jag och spelade kort och hade det trevligt med de andra gasterna. Svenskarna blev jatteglada nar jag presenterade en pase djungelvral som vi delade, men britterna var ytterst skeptiska och undrade hur vi kunde ata de saltindrankta lakritsbitarna. Konstigt folk, britterna alltsa.

Pa det sista ovningsdyket lyckades jag och lararen se en mikroskopisk harig blackfisk - ytterligare an sallsynt varelse. En annan larare hade tydligen rest till Indonesien och gjort femtio dyk for att se den, utan framgang. He.

Jag blev klar snabbt, sa vi hann aven med tva "fun dives", alltsa bara dyka omkring for att det ar kul. Under det forsta gjorde jag av med alldeles for mycket luft, men efter lite ovning (ror dig inte forutom benen, andas langsamt ut) lyckades jag halla tillbaka luftforbrukningen. Visserligen kandes det smatt som om jag skulle kvavas da och da, men det ar val smallar man far ta. Jag skulle ha annu svarare att andas under vatten om jag inte hade nagon scuba-utrustning alls, typ.